Jag har inte skrivit så mycket om Ångaloppet eftersom förberedelserna inte gått så bra för mig. Sprang ett långpass 26 dagar innan tävling på 20km, tre dagar senare brister nånting i vaden (inte den med trasig hälsena) och detta sliter jag upp två gånger innan loppet. Detta kompletterat med sprängande huvudvärk och ca 15 slag förhöjd vilopuls dagen innan - antagligen nerver. Jag hade mer eller mindre räknat hem att slita upp vaden, och kanske skada mig på riktigt, under loppet i jakten på målet - att slå Johan & Patrik.
Loppet är alltså en partävling med uppemot 25 km i mycket hård terräng med dryga 2 km simning fördelat på 24 sträckor. Arrangörerna hade varit väldigt blygsamma när de beskrivit terrängen, det var full tjurrusnivå på den.
30 min innan start blir Emil getingstucken under foten, eftersom han dessutom är lite allergisk så svullnade foten upp.
Start: trots att vi alla var överens om att gå ut i 5:00-tempo så kutade de andra iväg i 4:15 enligt Patriks Garmin. Jag sprang 10m efter de andra i tjurig protest. När det var enkelspår hade jag ett annat lag mellan oss.
Felnavigering och lite halvsvår terräng och sen ut på en grusväg (kanske sammanlagt 2-3 km av så enkel terräng under hela loppet), då stukar Emil foten. Han vill fortsätta men vi släpper iväg J+P.
Strax kommer tre täta simningar där vi kommer ikapp och om J+P på första, skaffar oss lite avstånd på andra och lämnar dem utom synhåll på tredje.
Nu kommer vi in i det arrangörerna kallade "det gröna helvetet", det var bra nära scrambling stora delar av sträckan. Det tog alldeles för kort tid innan J+P kom inom synhåll och sen tyckte vi var för långsamma, eller om vi sänkte farten.
Efter en timme eller så bestämmer sig Emil för att det inte går att fullfölja loppet, men vi är verkligen ute i ingenstans. Den enda bilen vi hittar är obemannad så vi tuffar på joggandes och halvgåendes. Efter 1:30 har vi klarat av fjärde simsträckan och jag överlämnar Emil i Johans föräldrars vård och springer in mot "varvningen", frågar arrangörerna om det är ok att köra solo, och det funkar. Utom tävlan förstås.
Springer mot havet och sätter upp lite väl högt tempo för att komma ikapp J+P. Efter andra havssträckan kommer man till en klippa som är så brant så man måste dra sig upp med rep. Killen som håller på och drar i repet när jag kommer dit har väldigt svårt för det och jag blir otålig i jakten på J+P så jag trycker till honom rejält i baken (ehrm...) så han kommer upp. Först när jag klättrat upp själv inser jag att det var just Johan som fick behandlingen.
Genomgående består havsvarvet av många simsträckor och korta sträckor på land som mera är krypa på och hoppa mellan stenar än nån slags löpning. Jag plockar rätt mycket placeringar både på klättrandet, skuttandet och simmandet, utan att egentligen pressa mig.
När havsvarvet är avklarat är det ca 3 km löpning kvar till mål. Jag ser ingen vits att riskera att slita upp vaderna så jag puttrar på (uppskattningsvis 6-7min/km jämfört med de 4:15 vi gick ut i) och släpper förbi kanske fem lag på sträckan till mål.
Kommer i mål på 3:12:40, efter att förutom kanske 3 små sendrag/krampningar i hamstrings och en i bröstet haft en bekväm söndagsjogg.
Jag tror jag fyllde på med tillräckligt med vätska och carbs innan, men det var ganska snålt med kontroller längs banan och när jag passerade buljongen var det tillfälligt slut med muggar, Red Bull tyckte jag mig inte ha tid att korka upp och dricka, bullarna missade jag helt osv mm så i slutänden drack jag en mugg sportdryck, åt 3 cm banan, en ruta kexchoklad och en bit saltgurka och några muggar vatten. Sannolikt lite för lite.
Såhär i efterhand känner jag att Emils olycka nog var min lycka. Jag är inte alls tränad för uppgiften att maxa ett lopp som skulle tagit kanske 2:45-2:55 om vi båda varit hela och maxat. Men som ett långpass i kontrollerat tempo funkade det bra för mig. Ja, J+P kom i mål på ca 3:24, men det är ju en klen tröst.
Jättekul lopp, men efter att ha sett Emils kollaps efter marathonloppet och sen springa 45 min på en stukad fot vet jag inte om jag vågar tävla på den nivå han lagt ribban på ;)
2007 ... det var tider det, när jag & lillebror scrambleade (utan att veta att det hette så). Det blev inga sträckor då det inte var speciellt höga klippor, kanske 20m-30m?
Svensexe-paintboll, alla var så förfriskade att det var närmast meningslöst att dela upp i lag, eller åtminstone att försöka lagspela som vi gjorde. Även om vi varit nyktra tror jag det här upplägget var tråkigare än i somras, uppblåsta tävlingshinder och vapen med usel precision. Enda roliga momentet var alla mot alla på slutet.
Idag är det 5 år sen vi började brottas, grabbarna och jag.
Det var ett vanligt tråkigt mingel på jobbet, så jag hade flytt undan till mitt hörn. Efter en timme eller så kommer nån in och säger "BJ & Tito är här.". Så jag tyckte det var värt att åtminstone gå ut och värdera sanningshalten.
Fredrik har byggt om handtaget så det blir lite smalare som såna här behöver/brukar vara.
Fredrik hade drygat ut med ytterligare trevligt träningssällskap i form av lillsvåger.
Här finns väl ett och annat lätt rekord att hämta för oss båda. Ja, nästan allihopa.
Efter att ha testat aikidomovet till vänster två gånger på en 40 kg tyngre person så tror jag att jag nog hellre skulle gå grekiskromersk på den lyftne - ta en rejäl underhook och göra en duckunder under kroken.
"Worker bees can leave.
Fredriks kollega föreslog att när Fredrik tuppat av (för det gör man av såna här dumheter ... eller, det har ju hänt en gång faktiskt :)) skulle jag aldrig kunna bära honom utan vara tvungen att ringa SOS. Motsatsen behövde förstås bevisas.
Post-workout nutrition utanför självhatets zon.
Fördelen med att spela biljard mot barn är att man kan maskera det faktum att man är usel genom att låtsas att det är för att de ska vinna.
