tisdag 27 mars 2012

Kvack

Fredriks kollega föreslog att när Fredrik tuppat av (för det gör man av såna här dumheter ... eller, det har ju hänt en gång faktiskt :)) skulle jag aldrig kunna bära honom utan vara tvungen att ringa SOS. Motsatsen behövde förstås bevisas.


På det hela ett mer genuint pass än förra veckan, höll igen lite i allt utom deadlift hold, men så ska det vara nu. Splitta stocken fortsatt science fiction, men hävde utan rädsla eller obehag upp 120-stenen på 118cm. Invigning av duck walk-handtaget (vi skulle nog behöva köra med smalare vikter...) och en improviserad släde.





Post-workout nutrition utanför självhatets zon.

2 kommentarer:

Bear sa...

Det ska väl vara avigt när man går med den mellan benen? Nåja, nu kom jag på att om vi skaffar ett extrahandtag till ett greppverktyg vi har så kan vi också köra tyngre duck walks än 48 kg.

Bra jobb med Fredrik-lyftet, du får bära runt honom lite nästa gång ;)

Joachim Lennerskans sa...

Du har poänger, men tränar man för en tävling, vilket Fredrik eventuellt gör och vilket i sin tur med sannolikhet leder till att jag hänger med på turen så bör inte parametrarna avvika alltför mycket från de på tävlingen, duck walk kan nog tänkas funka bra att ad-hoc anpassa sig till smalare vikt (27-30cm tror jag man kan räkna med på tävling, snarare än 45 cm).

Bevis 1: Ok, http://aafit.blogspot.se/2011/07/baldersnas.html 210kg på tävling. Med minimivikten på Fredriks (ca 200 kg) blir det en stapplig resa då det är så rangligt. Våra erfarenheter är att det var klart negativt att ha tränat det innan då man lär sig att gå försiktigt.

Bevis 2: Atlasstenar, mycket träning med 120-140-160 kg sten. Och sen en tävling med 70-110 på tid (dessutom mkt mindre diameter). Man är van att ta ordentliga tag, metodiska lyft och låg lyfthöjd. Helt plötsligt ska man bara haffa tag i dem och häva upp dem mer eller mindre i sidled, helst 5 stenar på under 15 sekunder.

Även om jag tävlar i år så tränar jag inte för det. Så ditt resonemang håller!