Sprintlöpning är sen start den mest groteskt förbisedda komponenten i min träning. Det tråkiga är att det inte blivit så för att jag inte vetat om dess prioritet, utan pga mätfixering. Mätfixering gör sprintträning otillgänglig pga brist på löparbana och pers svåra att slå då mätfelet på korta sträckor överstiger möjliga förbättringar.
Detta är ju feltänkt - är man över 30 och tränat i över 10 år får nog målet med sprintträning vara att bibehålla ungefär "sin ungdoms fart", dvs man behöver inte klocka sig så ofta och det är inte så jäkla noga på tiondelen när man gör det.
Jag har helt misslyckats med att behålla farten. Fram tills hälsenan rök var jag hyfsat med i matchen, körde ett par sprintpass den sommaren och presterade inom 0,15-0,30s på 60m och 100m. Men sen dess ... hu vad långsam jag blivit.
Av en slump fick jag mig i förrgår en spark i baken att göra nåt åt detta: ska vara med i Slottsstafetten om 4 veckor. Troligen springer jag en sträcka på 300m brant stigning eller 380m med svagare stigning. Det är förstås fullt möjligt att jag blir för justerad av Tjur ruset helgen innan och inte kan vara med, men då har jag åtminstone fått in träningen inför loppet :/
Vi får se om förlorad fart kan återfås när den förlorats senaste två åren. Eller är loppet kört?
2 kommentarer:
Funkar med hälsenan? Annars bygga upp med varannat pass på en roddmaskin (i brist på en airdyne), iom ett det är betydligt skonsammare. En tanke!
Hittills, och det är förstås för tidigt att säga efter tre pass, är sprinting mycket skonsammare än medel/långdistans. Mer rädd för hamstrings eller nåt :)
Men inte sprintat i maxfart än, kommer förstås bara gå i 90-95% fart på stafetten också (~55-75s löpning beroende på sträcka)
Skicka en kommentar