söndag 19 maj 2013

Valloxen Inte Runt

Varje gång jag börjar känna mig i slag igen så kommer bakslaget och jag får börja om. Från en ny lägre nivå tycks det. Mönstret har upprepat sig så många gånger nu att jag får inse att man är en föredetting och får rikta in sig på att rädda vad som räddas kan.

Smågrabbarna rusade i starten, som de alltid gör men en höll hela vägen.
Runt hela sjön (16 km) hade jag aldrig tänkt springa, men halvvägs (8 km) var planen fram tills i tisdags när jag sprang ett kort pass i tävlingsfart, 2,5km småkuperad grusväg på mycket bekväma 11:10. Några minuter senare hade vänstervaden knutit ihop sig.

Massörbesök, egenmassage och vila fick knutorna att lösa upp sig så jag åtminstone kunde starta, men sänkte sträckan till 5 km.

Bana: konstant kupering, men inga mördarbackar, start på lägre höjd än målet. Mer asfalt än grus. Lite Astrid Lindgren med fina vädret och bonnvischan.
Tävlingssällskap: svåger, bror, fotbollscoachen, minsta dottern.

Gick ut i 3:55, prick 8 vid 2 km, vaderna började stumna strax innan 3 som passerades på ~12:10. Innan 4 hade jag tappat allt intresse att trycka på. Stapplade i mål på 21:28 (plats 8 av 35) efter att ha låtit fyra personer springa om mig utan kamp sista kilometern. Väldigt stum i vaderna men med mycket flåsreserv.

Jag har ju egentligen gett upp att springa långdistans (åtminstone som inte är extremterräng), men grupptrycktes till detta. Åter till ursprungsplanen.

4 kommentarer:

Bear sa...

Ajaj, du tror inte lite benböj vore något?

Klämma in några femmor när du är på gymmet eller slänga en säck eller kb bakom nacken och göra hemma som hälsene/vad pre/rehab

Jocke L sa...

Tack för att du försöker

Detta hände mig första gången -99 (Rösjöloppet 10½km med jobbet) och har sen dess hänt oftare och vid kortare sträckor.

* Knäböj tror jag har ytterst lite att göra med det, däremot finns det anledning att underhålla knäböjen som rörelse (rörlighetsövning om inte annat).
* Tåhäv kan kanske hjälpa, men är ingen garanti.
* Promenad i backe kändes slitsamt på ett bra sätt när jag gjorde det mycket under joggen helgen två dar INNAN vaderna pajade
* Skor ... jag har använt mycket olika. Slet upp detta i mina terrängskor, sprang Valloxen i lånade rejäla löparskor
* Härdning. Ja, kanske. Det är vad jag trott innan. Men jag har rört mig mycket (Rocky) på fötterna sista halvåret. Skulle vara om farten inte är tillräckligt specifik.
* Volymökning. Pga olika saker, inte minst loppet, blev det 3 löpningar på 4 dagar. Lätta, lugna och fina, men lite sliten blev jag. Sen kom skiten några minuter efter en snabb (men inte maximal) 2½ km-runda.
* Löpsteg. Här ligger garanterat en del av förklaringen. När krampen kommer räcker ett felsteg för en muskelbristning, alltså börjar jag springa och skydda fotlederna med typ stela fötter. Detta leder till att krampen snabbt förvärras.

Åtgärdsprogram:
- Spring mycket mer innan tävling (härdning)
- Planera volymen i förväg och följ planen (undvika volym-chock)
- Spring 200-300m-intervaller i 4:00-4:30-tempo med kort gåvila (löpsteg)
- Ja, jag kan slänga in lite Kb-knäböj också :)

Ångaloppet bjuder egentligen på låg fart pga simning och mkt hård terräng. Men jag vet att min lagkamrat kommer använda en extremt framtung disponering av loppet vilket nog innebär att vi inleder med 6½ km i 4:30-tempo på grusväg+stig (långsammare på obanat förstås). Kanske snabbare.

Bear sa...

Japp, menade rlighet. Rocky blev inte bäst av 1rm ökning! ;) ps inte full, mobilen bråkar

Jocke L sa...

Som jag trodde klarade Rocky av att träna överkroppsdrag, men inte alls press. Tror barmarks-RJ skulle klara posteriören hyfsat, men kommer inte ge RJ chansen med all aquathlon (aquathlon utomhus är iofs RJ det med, bara väldigt begränsad)