Rockyjogg med Ludde i regnet. I jungfruelig mark (även om det var alldeles i närheten av där jag varit) så förväntningarna var på nivån att det skulle vara lite förvirrad jogg, som det lätt blir vid Rockyjogg på okänt territorium.
Det blev ett riktigt bra pass, skogen var av en helt annan natur än mina vanliga domäner med stående ekar och nedfallna tallar och björkar. Vi fick till moment jag inte övat så mycket på, bl.a. "true muscle-ups" som Ludde kallade dem, och kaminklättring mellan träd.
Höjdpunkterna var väl dock scrambling uppför en skreva med potential att gå riktigt illa och klättring uppför en blöt, mossig sten som jag omöjligt skulle kommit uppför själv, men där vi lätt kom upp när Ludde knuffade upp mig och jag drog upp honom.
söndag 26 augusti 2012
tisdag 21 augusti 2012
Scrambling through Albania
2007 ... det var tider det, när jag & lillebror scrambleade (utan att veta att det hette så). Det blev inga sträckor då det inte var speciellt höga klippor, kanske 20m-30m?Jag har sen dess förstått att i UK är scrambling en ganska stor grej med leder med respektabla stigningar som gör det hela till en riktig uthållighetsutmaning. Man kanske skulle åka dit under förevändning att prova whiskey, eller nåt ...?
fredag 17 augusti 2012
Multimedia
måndag 13 augusti 2012
Sviterna av Ångaloppet
Eftersom jag aldrig behövde finna min egen gräns igår så har jag inga nämnvärda sviter. Inte mer än att jag tyckte det räckte med beachträning när jag gjorde gym-comeback idag, och även det var ganska motigt.
Även om loppet var ett F, vilket Emil har onödigt dåligt samvete för, så var träningsperioden innan väldigt produktiv: 7 veckors träning där de sista 4½ var 100% (nåja, 95% då...) riktade mot loppet. Jag känner nu att jag kan simma på riktigt, jag är bekväm i öppet vatten, med och utan massor av simmare kring mig, inklusive att ta mig upp och ner i vattnet (nånting som triatleter och openwater-simmare i princip inte behöver bry sig om). Laborerat med snorkel och flytdolme, fått lära mig en ny intressant träningsform och en väldigt praktisk form av bortrestträning.
Nu i närtid är det framöver fokus på allroundness igen, men jag kan mycket väl tänka mig att göra en mer seriös satsning på såna här lopp nästa år. Fler veckor med specifik träning med start från en bättre bas. Vi får se.
Resultatlistan är ute nu, och jag är ju förstås inte med där. Hade lite hoppats på det med en notering att jag var utom tävlan. Men en enkel räkneövning visar att jag passerade 15 herrlag, 5 mixedlag och 3 damlag på "havsvarvet" utan att bli passerad av något lag (de ca fem lag som sprang om mig på sista löpningen hade jag alltså ändå bättre havsvarvstid än). Bara två lag hade en mindre skillnad mellan havsvarv och insjövarv, fast då får man tänka på att jag slappade rejält genom stora delar av insjövarvet.
Även om loppet var ett F, vilket Emil har onödigt dåligt samvete för, så var träningsperioden innan väldigt produktiv: 7 veckors träning där de sista 4½ var 100% (nåja, 95% då...) riktade mot loppet. Jag känner nu att jag kan simma på riktigt, jag är bekväm i öppet vatten, med och utan massor av simmare kring mig, inklusive att ta mig upp och ner i vattnet (nånting som triatleter och openwater-simmare i princip inte behöver bry sig om). Laborerat med snorkel och flytdolme, fått lära mig en ny intressant träningsform och en väldigt praktisk form av bortrestträning.
Nu i närtid är det framöver fokus på allroundness igen, men jag kan mycket väl tänka mig att göra en mer seriös satsning på såna här lopp nästa år. Fler veckor med specifik träning med start från en bättre bas. Vi får se.
Resultatlistan är ute nu, och jag är ju förstås inte med där. Hade lite hoppats på det med en notering att jag var utom tävlan. Men en enkel räkneövning visar att jag passerade 15 herrlag, 5 mixedlag och 3 damlag på "havsvarvet" utan att bli passerad av något lag (de ca fem lag som sprang om mig på sista löpningen hade jag alltså ändå bättre havsvarvstid än). Bara två lag hade en mindre skillnad mellan havsvarv och insjövarv, fast då får man tänka på att jag slappade rejält genom stora delar av insjövarvet.
söndag 12 augusti 2012
Ångaloppet
Jag har inte skrivit så mycket om Ångaloppet eftersom förberedelserna inte gått så bra för mig. Sprang ett långpass 26 dagar innan tävling på 20km, tre dagar senare brister nånting i vaden (inte den med trasig hälsena) och detta sliter jag upp två gånger innan loppet. Detta kompletterat med sprängande huvudvärk och ca 15 slag förhöjd vilopuls dagen innan - antagligen nerver. Jag hade mer eller mindre räknat hem att slita upp vaden, och kanske skada mig på riktigt, under loppet i jakten på målet - att slå Johan & Patrik.
Loppet är alltså en partävling med uppemot 25 km i mycket hård terräng med dryga 2 km simning fördelat på 24 sträckor. Arrangörerna hade varit väldigt blygsamma när de beskrivit terrängen, det var full tjurrusnivå på den.
30 min innan start blir Emil getingstucken under foten, eftersom han dessutom är lite allergisk så svullnade foten upp.
Start: trots att vi alla var överens om att gå ut i 5:00-tempo så kutade de andra iväg i 4:15 enligt Patriks Garmin. Jag sprang 10m efter de andra i tjurig protest. När det var enkelspår hade jag ett annat lag mellan oss.
Felnavigering och lite halvsvår terräng och sen ut på en grusväg (kanske sammanlagt 2-3 km av så enkel terräng under hela loppet), då stukar Emil foten. Han vill fortsätta men vi släpper iväg J+P.
Strax kommer tre täta simningar där vi kommer ikapp och om J+P på första, skaffar oss lite avstånd på andra och lämnar dem utom synhåll på tredje.
Nu kommer vi in i det arrangörerna kallade "det gröna helvetet", det var bra nära scrambling stora delar av sträckan. Det tog alldeles för kort tid innan J+P kom inom synhåll och sen tyckte vi var för långsamma, eller om vi sänkte farten.
Efter en timme eller så bestämmer sig Emil för att det inte går att fullfölja loppet, men vi är verkligen ute i ingenstans. Den enda bilen vi hittar är obemannad så vi tuffar på joggandes och halvgåendes. Efter 1:30 har vi klarat av fjärde simsträckan och jag överlämnar Emil i Johans föräldrars vård och springer in mot "varvningen", frågar arrangörerna om det är ok att köra solo, och det funkar. Utom tävlan förstås.
Springer mot havet och sätter upp lite väl högt tempo för att komma ikapp J+P. Efter andra havssträckan kommer man till en klippa som är så brant så man måste dra sig upp med rep. Killen som håller på och drar i repet när jag kommer dit har väldigt svårt för det och jag blir otålig i jakten på J+P så jag trycker till honom rejält i baken (ehrm...) så han kommer upp. Först när jag klättrat upp själv inser jag att det var just Johan som fick behandlingen.
Genomgående består havsvarvet av många simsträckor och korta sträckor på land som mera är krypa på och hoppa mellan stenar än nån slags löpning. Jag plockar rätt mycket placeringar både på klättrandet, skuttandet och simmandet, utan att egentligen pressa mig.
När havsvarvet är avklarat är det ca 3 km löpning kvar till mål. Jag ser ingen vits att riskera att slita upp vaderna så jag puttrar på (uppskattningsvis 6-7min/km jämfört med de 4:15 vi gick ut i) och släpper förbi kanske fem lag på sträckan till mål.
Kommer i mål på 3:12:40, efter att förutom kanske 3 små sendrag/krampningar i hamstrings och en i bröstet haft en bekväm söndagsjogg.
Jag tror jag fyllde på med tillräckligt med vätska och carbs innan, men det var ganska snålt med kontroller längs banan och när jag passerade buljongen var det tillfälligt slut med muggar, Red Bull tyckte jag mig inte ha tid att korka upp och dricka, bullarna missade jag helt osv mm så i slutänden drack jag en mugg sportdryck, åt 3 cm banan, en ruta kexchoklad och en bit saltgurka och några muggar vatten. Sannolikt lite för lite.
Såhär i efterhand känner jag att Emils olycka nog var min lycka. Jag är inte alls tränad för uppgiften att maxa ett lopp som skulle tagit kanske 2:45-2:55 om vi båda varit hela och maxat. Men som ett långpass i kontrollerat tempo funkade det bra för mig. Ja, J+P kom i mål på ca 3:24, men det är ju en klen tröst.
Jättekul lopp, men efter att ha sett Emils kollaps efter marathonloppet och sen springa 45 min på en stukad fot vet jag inte om jag vågar tävla på den nivå han lagt ribban på ;)
Loppet är alltså en partävling med uppemot 25 km i mycket hård terräng med dryga 2 km simning fördelat på 24 sträckor. Arrangörerna hade varit väldigt blygsamma när de beskrivit terrängen, det var full tjurrusnivå på den.
30 min innan start blir Emil getingstucken under foten, eftersom han dessutom är lite allergisk så svullnade foten upp.
Start: trots att vi alla var överens om att gå ut i 5:00-tempo så kutade de andra iväg i 4:15 enligt Patriks Garmin. Jag sprang 10m efter de andra i tjurig protest. När det var enkelspår hade jag ett annat lag mellan oss.
Felnavigering och lite halvsvår terräng och sen ut på en grusväg (kanske sammanlagt 2-3 km av så enkel terräng under hela loppet), då stukar Emil foten. Han vill fortsätta men vi släpper iväg J+P.
Strax kommer tre täta simningar där vi kommer ikapp och om J+P på första, skaffar oss lite avstånd på andra och lämnar dem utom synhåll på tredje.
Nu kommer vi in i det arrangörerna kallade "det gröna helvetet", det var bra nära scrambling stora delar av sträckan. Det tog alldeles för kort tid innan J+P kom inom synhåll och sen tyckte vi var för långsamma, eller om vi sänkte farten.
Efter en timme eller så bestämmer sig Emil för att det inte går att fullfölja loppet, men vi är verkligen ute i ingenstans. Den enda bilen vi hittar är obemannad så vi tuffar på joggandes och halvgåendes. Efter 1:30 har vi klarat av fjärde simsträckan och jag överlämnar Emil i Johans föräldrars vård och springer in mot "varvningen", frågar arrangörerna om det är ok att köra solo, och det funkar. Utom tävlan förstås.
Springer mot havet och sätter upp lite väl högt tempo för att komma ikapp J+P. Efter andra havssträckan kommer man till en klippa som är så brant så man måste dra sig upp med rep. Killen som håller på och drar i repet när jag kommer dit har väldigt svårt för det och jag blir otålig i jakten på J+P så jag trycker till honom rejält i baken (ehrm...) så han kommer upp. Först när jag klättrat upp själv inser jag att det var just Johan som fick behandlingen.
Genomgående består havsvarvet av många simsträckor och korta sträckor på land som mera är krypa på och hoppa mellan stenar än nån slags löpning. Jag plockar rätt mycket placeringar både på klättrandet, skuttandet och simmandet, utan att egentligen pressa mig.
När havsvarvet är avklarat är det ca 3 km löpning kvar till mål. Jag ser ingen vits att riskera att slita upp vaderna så jag puttrar på (uppskattningsvis 6-7min/km jämfört med de 4:15 vi gick ut i) och släpper förbi kanske fem lag på sträckan till mål.
Kommer i mål på 3:12:40, efter att förutom kanske 3 små sendrag/krampningar i hamstrings och en i bröstet haft en bekväm söndagsjogg.
Jag tror jag fyllde på med tillräckligt med vätska och carbs innan, men det var ganska snålt med kontroller längs banan och när jag passerade buljongen var det tillfälligt slut med muggar, Red Bull tyckte jag mig inte ha tid att korka upp och dricka, bullarna missade jag helt osv mm så i slutänden drack jag en mugg sportdryck, åt 3 cm banan, en ruta kexchoklad och en bit saltgurka och några muggar vatten. Sannolikt lite för lite.
Såhär i efterhand känner jag att Emils olycka nog var min lycka. Jag är inte alls tränad för uppgiften att maxa ett lopp som skulle tagit kanske 2:45-2:55 om vi båda varit hela och maxat. Men som ett långpass i kontrollerat tempo funkade det bra för mig. Ja, J+P kom i mål på ca 3:24, men det är ju en klen tröst.
Jättekul lopp, men efter att ha sett Emils kollaps efter marathonloppet och sen springa 45 min på en stukad fot vet jag inte om jag vågar tävla på den nivå han lagt ribban på ;)
måndag 6 augusti 2012
Coasteering
Det finns tydligen ett namn för dilemmat jag vidrörde häromdagen: hur man rör sig från punkt A till punkt B (eventuellt via punkter C, D och E) i ett kustlandskap och gör rätt val mellan löpning/gång/klättring/vada/simma/med mera. http://en.wikipedia.org/wiki/Coasteering.
Det jag och lillebror gjorde på en semester för fem år sen har tydligen också ett namn: http://en.wikipedia.org/wiki/Scrambling
Det jag och lillebror gjorde på en semester för fem år sen har tydligen också ett namn: http://en.wikipedia.org/wiki/Scrambling
onsdag 1 augusti 2012
Det mellanstora blå
Se även Det lilla blå.
Även utan ö-till-ö-lopp skulle väl Rockyjoggen oundvikligen utvecklats till detta, men det skulle kanske tagit ett år till eller två.
Två varv runt denna tog mig 38:56 i ganska metodiskt tempo (till skillnad från halka på algig sten och slå mig medvetslös och drunkna på 15 cm djup-tempo).
Särskilt landdelen blev betydligt längre då växtligheten genomgående var 1½+m hög med gångar som nån slagit fram med lie = man sprang i gångarna.
Sammantaget lite simmande och ännu mindre springande än när jag scoutade ut slingan. Mest kröp man på klippor, krälade över vattentäckta stenar, vadade och skuttade mellan stenblock.
Den längsta simsträckan är 100m (om man lyckas simma rakt) med djupt vatten och rejäla vågor. I övrigt var det inte djupare än att man bottnar mer än mycket korta bitar.
18 grader säger UNT om gräsöbaden strax söderut. Men det kändes minst lika varmt som Vättern så jag vet inte om det kanske var varmare pga skydd av öarna.
Progressioner inom aquathlon
1. Spring en bit + simma i poolen + spring en bit till
2. Spring en kort bit, simma en kort bit i pool, upprepa flera gånger.
3. Spring en bit, simma i öppet vatten runt riktmärke (ex boj)
4. Ö till ö med korta simsträckor (som detta).
5+. Längre sträckor, större vågor, kallare vatten, risken att träffa på farliga djur.
Även utan ö-till-ö-lopp skulle väl Rockyjoggen oundvikligen utvecklats till detta, men det skulle kanske tagit ett år till eller två.
Särskilt landdelen blev betydligt längre då växtligheten genomgående var 1½+m hög med gångar som nån slagit fram med lie = man sprang i gångarna.
Sammantaget lite simmande och ännu mindre springande än när jag scoutade ut slingan. Mest kröp man på klippor, krälade över vattentäckta stenar, vadade och skuttade mellan stenblock.
Den längsta simsträckan är 100m (om man lyckas simma rakt) med djupt vatten och rejäla vågor. I övrigt var det inte djupare än att man bottnar mer än mycket korta bitar.
18 grader säger UNT om gräsöbaden strax söderut. Men det kändes minst lika varmt som Vättern så jag vet inte om det kanske var varmare pga skydd av öarna.
Progressioner inom aquathlon
1. Spring en bit + simma i poolen + spring en bit till
2. Spring en kort bit, simma en kort bit i pool, upprepa flera gånger.
3. Spring en bit, simma i öppet vatten runt riktmärke (ex boj)
4. Ö till ö med korta simsträckor (som detta).
5+. Längre sträckor, större vågor, kallare vatten, risken att träffa på farliga djur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)