Emil hade fixat lag för en fotbollscup i Knutby. Femmannalag med minst en ungdom och minst en tjej på plan, och aldrig mer än en licensierad av respektive kön på plan. Han var i behov av olicensierade bolltrollare (nåja...)Planen var att jag och de två andra olicensierade vuxna skulle stå i mål var tredje match, och de som inte står i mål turas om om en backplats. Tjejen (som saknade avbytare) och smågrabbarna spelade på topp, och övriga förväntades både anfalla och försvara.
Emil hade mönstrat ett löpstarkt lag, även om jag slagit Emil i löpning nyligen och kanske skulle rå på Johan på rätt distans och underlag så var jag nog bara fjärde bästa löpare i laget, övriga har löpmeriter från USM-deltagande upp till andraplats i finnkampen.
Gruppspel med tiominutersmatcher. Jag stod första matchen, gick bra även om det var lite skakigt ibland. Kunde då även konstatera att Johan (som spelat i Div-II) var "lite" bättre än mig, så jag föreslog strategin att jag står i mål tills vi leder respektive match. Dessutom typ gillade jag att stå i mål. Vi defilerade genom gruppspelet och fick till nånting i stil med 21-1 i målskillnad på sex matcher.
Final mot ett lag vi redan mött, men de hade skärpt till sig rejält. Vi får in två framåtmål, sen släpper jag in ett jag verkligen inte skäms över (4 pers från varjelag i det minimala straffområdet, alla lyckades skymma sikten, men ingen stod i vägen för bollen).Ibland när jag kör tennisdubbel med Erik får han stora skälvan efter några bakåtbollar, och spelet faller sönder, och man kan inte göra annat än att titta på. Samma sak hände nu, förutom att det hände hela laget. Efter ett tag släppte jag in ett mål till, alla våra anfall slutade i skott flera meter utanför. 2-2 vid full tid (dvs 15 min :)). Straffläggning. Ångest. Laget kammade luggen och vi tog hem straffarna med 4-2. Det kostade en fläskläpp, men det var det värt.
Och, nej, ingen pekade ut några av de lokala sevärdheterna, pastorns hus, eller kyrkan eller nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar